|
Epilepsi...
Om vi går 50 år tillbaks i
tiden, så började det med epilepsi vid ungefär tre års ålder som
varade tills jag blev 10 år. Sen dess har jag inte haft ett enda
krampanfall, vilket jag är väldigt glad för. Men min skolgång har
varit urusel, jag fick inte börja förrän jag hade fyllt 8 år och då
i hjälpklass. Det innebar att jag som behövde så mycket lugn och ro
blandades med sådana som hade överenergi och som hoppade runt i
bänkarna som tokar. Så läraren hade ingen tid över för att hjälpa
mig med det jag behövde hjälp med. Mina problem var att jag skrev
och läste väldigt långsamt och min stavning var allt annat än bra.
Men som sagt så var det ingen som kunde hjälpa mig och ingen som
förstod vad mitt problem var.
Jag skämdes...
Åren gick och jag skämdes
för att fylla i en vanlig enkel blankett för att ta ut pengar på
posten. För jag var rädd att kassörskan skulle tycka att jag var dum
i huvudet om jag skulle skriva fämhundra i stället för femhundra.
Jag skrev under kontrakt utan att läsa igenom vad det stod i det för
jag var rädd att man skulle tycka att det tog för lång tid för mig
att läsa igenom det. Jag tittade knappt i en dagstidning, mm. mm.
Dyslexi...
Men så en dag när jag var
på arbetsförmedlingen i Skellefteå och hade fyllt i en blankett för
att söka jobb. Så sa handläggaren åt mig: "det är så mycket stavfel
i den här blanketten så jag undrar om du inte har Dyslexi, jag tror
vi ska beställa en test åt dig!"
Vändpunkten...
Det var vändpunkten i mitt liv, det varv Dyslexi som jag hade. Så
han fixade in mig till en speciell kurs på komvux som var till för
sådana som hade dyslexi. Bara det i sig var helt fantastiskt, att se
att det var mer än jag som hade samma problem. Vi var ett helt
fantastiskt fint gäng som stötta o hjälpte varann. Och sån glädje
det var att kunna skriva igen utan att skämmas. Jag behövde inte
vara nervös längre när jag läste även om jag skulle staka mig på ett
eller annat ord. Bara efter en termin hade jag lärt mig stava mer
rätt och läsa betydligt fortare än vad jag hade gjort på 10 år i
skolan.
Jag KAN skriva...
Nu efter tredje året i
skolan så har jag till och med börjat på svenska på gymnasienivå,
förutom att jag finslipar en del såsom dubbelteckning av
konsonanter och skilja på e-ä. Sen har man ett bra hjälpmedel,
stavningsprogrammet i Word på datorn men med en liten nackdel som
till exempel om jag skriver värk eller verk. Datorn vet ju inte i
vilket sammanhang jag menar. Men den biten har världens bästa kompis
med sambo lovat att hjälpa mig med. För efter dessa fantastiska år i
skolan har jag bestämt mig för att bli författare.
Så håll till godo med dom
dikter och noveller som jag har skrivit. Det kommer mer efter hand.
Jan G. hösten 2003
|
